Viktväktarna gick bra igår, jag hade minus 1,6 kilo på vågen, så förra veckans plus med 2,1 kilo är nästan borta igen. Sprutan igår gick också bra, jag och älsklingen var mitt uppe i sista avsnittet av Dallas säsong 8. Vi visste båda att snart skulle Bobby dö.
Klockan började närma sig 22 och avsnittet tog aldrig slut. Spruttiden närmade sig. I vanliga fall pågår ett avsnitt typ 45 minuter, men detta verkade vara extra långt.
Men jag kände mig cool (kan det vara så att jag trots min rädsla faktiskt vänjer mig vid nålen???) Vi pausde och jag gick och borstade tänderna och tvättade bort sminket och tvättade händerna noga. Hittade en bekväm ställning i soffan med älsklingen tryggt nära. Andades tre djupa och stack. Klick, klick, klick – räknade till 10 och drog ut. Det kom lite blod den här gången… Men det var inte farligt.
Fross-attacken som jag fått de andra kvällarna uteblev och vi fortsatte se Dallas. Mina tårar rann (tillsammans Pamelas och Jennas) när Bobby tog adjö (men jag vet ju det de inte vet – om några säsonger kommer han tillbaks ur Duschen). Längtar nu till hösten när nästa DVD-box släpps. Det är en så härlig serie…
Läs även andra bloggar om provrörsbefruktning, Dallas, Bobby Ewing
Arkiverad under: Lycka, Vikt, ivf, medecin, provrörsbefruktning
