Morgonen börjde tidigt. Magen var oerhört svullen och öm. Vi duschade o gjorde oss i ordning. Enligt order från RMC gorde älsklingen sitt hemma. Jag lyssnade på musik o la några pusselbitar till mitt nyligen påbörjade pussel med 1500 bitar. Jag var så nervös o stressad, det kändes som att allt hängde på detta nu. Men han var stencool o höll tidsschemat.
Sedan bar det av. Jag hade hans rör i bh:n mellan brösten, de gillar kroppsvärme tydligen. När vi kom fram kände vi oss superstressade. De hade sagt att vi sulle vara på plats inom en timme o nu ha det gått ca 45 minuter. När jag äntligen träffade en sköterksa o insåg att de andra två som satt o väntade skulle få gå in före fick jag panik o berättade att jag hade ju min sambos prov (gillar förresten inte ordet prov, det är ju vårt kommande barn som simmar omkring därinne) innan för tröjan, skulle de inte ta hand om det nu?
Men de gjorde de inte utan sköterksan sa att vi tas om hand i den ordning vi kom in. Konstig prioretering tycker jag, speciellt eftersom att båda de andra männen inte hade något prov med sig utan fick uppsöka varsitt herr-rum.
Tillslut blev det vår tur o vi fick komma in o intyga att det var vi som var vi… Sedan blev vi visade till vilrummet. Där fick jag ligga o vänta o vänta… Läääääääänge.
Så skulle det stickas. Det jag fasade för mest den här dagen. Tyvärr var det den sköterskan som för ca en vecka seda stack mig så att kärlet sprack. Hon letade ådror i över en kvart o gjorde sitt bästa. Tyvärr lyckades hon inte fästa röret trots två smärtsamma försök. Jag fick en lugnande tablett o efter ett tag kom en annan sköterska o lyckades på några minuter. Inget ont om den första – men varför kunde jag inte få den andra med en gång 
Sedan lyckades jag sova lite. Tillslut var det min tur. Väl inne i operationsrummet gick allt superfort. Morfinen sprutades in, jag blev varm o yr, samtidigt som läkaren undersökte och tvättade. När sedan staven fördes in o nålen började böka runt gjorde det så fruktansvärt ont. Jag grät så jag skakade, trots att jag försökte hålla mig lugn. Jag fick mer morfin o plötsligt var hela ingreppet över.
Skapligt yr i mössan fick jag ta mig tillbaks till sängen. Efter en halvtimma fick jag äta o dricka. Sedan vila mer. Vi fick veta att de fått ut 8 blåsor och hittat 6 ägg. Dessa skulle befruktas med mirkoinjektion. Varför fick vi inte veta. Men på något sätt var det väntat.
När vi väl lämnade sjukhuset, med nya instruktioner, medecin m.m. åkte vi tll sibylla o köpte korv. Sedan hem o sova. Det enda jag kan säga så här efterråt är: Jag är inte sugen på att göra om det här, men måste jag så klarar jag nog en gång till – det är tur att man glömmer fysisk smärta så fort, jag minns att det gjorde jätteont, men inte exakt hur ont…
På torsdag är det dags för återinförande.
Andra bloggar om: äggplock, provrörsbefruktning och IVF
Arkiverad under: Lycka, ilska, ivf, medecin, provrörsbefruktning, räsdla, stress
Håller helt ed,äggplock är inget man vill behöva göra om… Håller tummarna för att äggen befruktas fint!
Vad duktig du har varit idag! Och din man! Hja er. Hoppas det går bra nu i glasburken.
Jag är sååå glad att jag ska göra det där under narkos. Hade aldrig pallat annars.
Kramar!
Kan bara hålla med om att äggplock inte är något jag vill göra mer än en gång till…
Nu håller jag tummarna för att äggen delar sig bra och att ni får tillbaka ett toppägg på torsdag:) KRAM
Tack så mycket för er omtanke
Wow säger jag bara…det här var nog precis vad jag behövde läsa på något sätt. Jag kommer själv att plocka ägg om några månader, dock inte för att bli gravid själv utan för att donera till andra. Jag har inte läst någons berättelse tidigare som har fått sina ägg plockade, bara pratat med läkare och barnmorskor som har berättat om själva ingreppet… så tack för att du skrev om det!