gaaaaaaaaaaaaaaa hurrrraaaaaaaaaaaa hiiiiiiiiii vi har taaaaagit stuuuudennntteeeen fy faaaaan va vi är braaaaaaaaaa – oooooooo iiiiiiiiiiiii aaaaaaaaaaa
tuuuuuut tuuuuuuuuut ompa ompa tuuuuuuuuuuut tuuuuuuuuut ompa ompa studenten hurra hurra
Jag hatar den där dagen.
Inte pga att min egen student var regnig o grå då för 14 år sedan (hjälp ! så gammal jag känner mig) utan för det där som hände för två år sedan.
Vi var äntligen gravida.
Det omöjliga hade hänt.
Plötsligt ville pluset infinna sig på stickan.
Vi köpte ett test till, ja det var oxå positivt.
Vi var så glada.
Det pirrade av lycka hela tiden.
Men så kom blodet.
Ingen fara sa man på sjukhuset.
Blodet kom en gång till.
Vi åkte in.
Läkaren var snäll, ung o glad.
Vi blev lugna.
Men när min livmoder flimrade svart o tom på skärmen fattade jag direkt.
Det fans ingen ärta.
Leendet på läkaren byttes mot en orolig min.
Hon hade gett oss falska förhoppningar om att allt var bra.
O inte nog med det.
Ett missfall räckte inte.
Det visade sig att mitt HCG inte sjönk, ärtan klamrade sig fast någonstans, men inte i livmodern…
Var ärtan låg o lurade fick vi aldrig veta.
Efter en vecka drygt (dagen före midsommarafton) fick jag en cellgiftsspruta.
Sedan kom blodet.
Det forsade i en månad.
O det är därför jag hatar den där dagen då alla studenter är glada.
Deras glädje var vidrig för mig i min stora sorg då för två år sedan.
O fortfarande när jag hör dem, kommer alla känslorna tillbaks.
Deras glädjerop skär som knivar i bröstet och sliter söder mitt hjärta.
Men nu måste jag försök komma igen. Trots att vi förlorade huset, så måste jag vara glad o positiv för Knottens skull.
Nu är det bara 6 dagar kvar tills jag får testa.
Läs även andra bloggar om utomkvedshavandeskap, utomkveds, missfall
Kramar om dig vännen! Hårt hårt.
För två år sen bar vi försiktigt ner vår Dante till likbilen som skulle ta honom till kapellet och krematoriet, samtidigt som skrik och vrål dundrade mellan husväggarna. Studenttid.
De där sångerna blir aldrig desamma efteråt men jag kan ta dom nu, lite bättre.
Kram igen och en extra till liten knott. Min mini hälsar med
Det var starkt av dig att berätta om ditt utomkvedshavandeskap. Jag blev rädd att det hade hänt nu…. Jag försöker tänka att varje gång är en ny gång, att den inte är ett mönster, att det faktiskt kan gå bra till slut!
Lycka till!