Jag har lagt Håkan Hellström åt sidan nu.
Nu är det Klerup som snurrar sig varmt på min CD-spelare.
Mäktig magisk musik, men glad o enkel.
Men det hjälps inte…
(kanske för att den inte är så glad trots allt, den går ju mestadels i moll)
Är så orolig, sorgsen, nojjig o skraj.
I mitt inre hör jag gång på gång sköterskan på RMC:
“Tänk positivt nu!”
Om det var så enkelt…
Hallååååå positiva tankar, var är ni, har ni farit till månen?
Himla skönt är det iallafall att det finns så många där ute i Cyber-rymden som håller tummarna. Männsikor som jag aldrig träffat, men som ändå håller tummar, skänker tankar o skickar kramar.
I kväll jobbar älsklingen kväll. Jag känner mig ensammast i världen. Men det är jag inte. Finn-Jonnas älskling är i annat land o ser fotboll, trots att hon är hemma o ruvar o är ensam… Så så ensam är jag inte om man tänker på det… min älskling kommer ju hem i natt.
Suck, pust, stön. Lyckliga tankar var är ni???
Hur kommer det gå på torsdag?
Kommer den vita lilla pinnen visa + eller – ?
På nåt sätt känns det som att oron för min reaktion är större än oron för själva resultatet.
“Ska vi testa på kvällen då kanske?” sa älsklingen o tänkte på att jag ska till jobbet…
Men näe, här ska inte testas på kvällen. Här ska testas så snart jag slår upp mina gröna ögon på rätt sida midnatt… Oavsett när jag vaknar för mina nattliga kisserier så ska det halas fram en pinne o en mugg.
Stril stril, dopp dopp, vänta o sedan buhuuu eller jihuuuu!
Jag hoppas på Jihuuuuu!
Arkiverad under: Kärlek, Sorg, ivf, provrörsbefruktning, räsdla
