Tänk att tiden kan snigla så ibland, ändå känns det som det går jättefort.
Men mest känns det som den sniglar.
För exakt två veckor sedan var jag helt slut efter en riktig plågsam äggplock på RMC. Det känns som att det lika gärna kunde vara ett halvår sedan. Min kropp o min hjärna verkar ha en otrolig kunskap i hur man glömmer fysisk smärta.
Men nu alltså, inte i morgon, men nästa morgon.
Grav-test är inhandlade o gömda någonstans av min älskling för att jag inte ska lockas att testa för tidigt. Tröstchokladen jag köpte (två kakor dark milk från marabou) är halft uppätna. O jag är så laddad. Lika laddad som Gunde Svan var under sina storhetsdagar på 80-talet.
Oavset om det blir plus eller minus, kommer det vara så skönt när det är över. Visserligen kommer det vara skönare om det är plus förståss, men oavesett så har jag o älsklingen kommit fram till att vi har iallafall gjort vårt bästa!
Bla bla bla blablablaaa………………. Känner att jag ältar o ältar. Babblar o babblar… men på nåt vis är det väl nödvändigt antar jag. Måste förbereda mig mentalt för detta slutmål i vår långa resa.
jaja, får se om vi hörs i morgon, annars hörs vi med all säkerhet på torsdag 
SYMTOM?
Trött
Illamånde från o till
Trött
Knas i magen
Kissar på natten
(sa jag trött?)
Ömma bimbotuttar
Spänningar o då o då mol i magen
Arkiverad under: ivf, provrörsbefruktning
